Ekenäs-Jukola 1976: tävlingsledaren Bernhard Biström berättar

(Suomeksi)

Bernhard Biström, som även hade varit med och stiftat OK Raseborgs föregångare OK Järven 1956, var tävlingsledare för Ekenäs Jukola 1976, den största tävlingen i föreningens historia hittills.

OK Järven brukade alltid ha tävling på våren, sista söndagen i april, på grund av det sydliga läget. Då brukade det vara nästan bart, och ingen annan förening kunde ordna tävling så tidigt på året. Detta skedde första gången 1957 och därefter varje år fram till 1966, då vårtävlingen inhiberades på grund av snön. Initiativet till att ordna Jukola kom från Jerker Nyberg, som kom med förslaget på ett årsmöte. Han satt i FSO:s styrelse och hade kontakter på Orienteringsförbundet och kunde se till att OK Järven alltid fick sista söndagen i april. Kanske var det år 1973 som det blev aktuellt med att söka om Jukola? (Arrangerandet av Jukola beviljades OK Järven i början av 1974.) På årsmötet kom ärendet hastigt på, varför ett nytt möte sammankallades, där det röstades om huruvida föreningen skulle arrangera Jukola. Det kom en massa röster för, men endast två emot. Den ena var Klas Lindholm, som visste att det skulle bli jobbigt.

Lindholm åtog sig sedan mycket av byggandet och dirigerandet av detta. Där hade vi hjälp av armén, och garnisonschefen överste Rolf W. Stewen blev ordförande i hederskommittén. Vi fick beväringar som jobbade med att bygga TC. Lindholm var där dagligen och bodde i praktiken på TC i ett par veckor. Det var en lycka att vi fick Jukola 1976, för 1975 var det dåligt väder och 1977 väldigt kallt. År 1976 var vädret bra, och det var så torrt då TC byggdes att det uppstod två smärre eldsvådor då beväringarna rökte i terrängen. På tävlingsdagen var jag orolig över att ett litet moln dykt upp på himlen, men det blev bara ett lätt stänk av regn. Området var elektrifierat med låg spänning men vi fick eldistributören att förstärka linjen, vilket fastigheterna hade nytta av efteråt. Belysningen för området gjordes på talko. Vi vidtalade bekanta småföretag som skötte saken. Ekenäs stads elverkschef var även engagerad. I övrigt gjorde det mesta med talkokrafter. Bland annat byggdes det en ny väg öster om markägare Virkkalas hus i TC.

Vägen till tävlingsområdet var enkelriktad så att man kunde köra in före starten ut efter starten. Jag var nervös för hur trafiken skulle löpa. Vi höll info för pressen kl. 12 på restaurang Knipan i Ekenäs, och jag höll infon som kanske inte blev den bästa. Jag tänkte på trafiken, och maten som bjöds smakade inte. Jag tänkte ”hur lång bilkö längs landsvägen kommer jag att möta när jag åker ner till området”, men någon kö mötte jag aldrig, och detta lättade min tillvaro. Trafiken gick bra.

Tvätten byggdes upp öster om det lilla träsket (platsen framgår av programbladet). Varmvatten fick vi från Ekåsen, och det kördes till platsen med en eller kanske två lastbilar, som hade några tusen liters tankar på flaket. I tvätten fanns sedan en plastbåt på land, dit varmvattnet tömdes från bilflaket. De cirka 3300 tävlandena tog sedan vatten med ämbar, tvättade sig och vattnet tömde sedan ut vattnet på marken. Så här var det möjligt ännu år 1976. Följande års arrangörer frågade mig vid en palaver på hösten hur vi klarade hälsoinspektionen, varvid jag svarade att stadens båda hälsoinspektörer var engagerade, den ena eventuellt som ansvarsperson. Det gällde att involvera rätt personer. Några bajamajor användes inte, utan toaletterna för damer och herrar byggdes upp över ett grävt dike, och man satt på en stång och gjorde sina behov. Tidningen Västra Nyland beskrev det hela några dagar före tävlingen, och det finns en trevlig bild där Sven ”Sissi” Nordlund mäter höjden med tanke på att Juha Mieto, som var anmäld, skulle kunna använda toaletten. Endast för funktionärerna fanns det en flyttbar toa lånad av Ekenäs stad med stadsdirektören tillstånd.

Ekonomiskt stödde Fiskars Ab föreningen ganska mycket, bland annat genom att donera virke. Koncerndirektör Olof Bruncrona satt med i hederskommittén. Efter tävlingen hyrdes en lada uppe i Ekerö, dit virket fördes. Det var också Klas Lindberg som ordnade det. Han var forsttekniker och hade god kontakt med markägarna. Ladan finns fortfarande kvar; OK Järven har satt tak på den och målat den. Vidare skaffade Åke Ingberg annonser till programbladet, vilket gav intäkter. Alla företagare i Västnyland ställde sig mycket välvilligt till att hjälpa. Man kan verkligen säga att Västnyland ställde upp! Alla markägare ställde sig positivt till projektet. Fiskars ägde då som nu en stor del av området.

Sune Forsström satte ned mycket tid på kartan. Han arbetade mycket mot en minimal ersättning; det var nog talkojobb. Både kartan och tävlingen fick väldigt god kritik.

Vi var ganska unga, jag var 37 och Sune betydligt yngre (han var 25). Jag hade varit med och sprungit i Jukola några år. Jag var ordförande i föreningen och blev därför tävlingsledare. Det var trevligt. Organisationskommittén drogs av Stig Kewin. Hans von Schoultz var sekreterare och skrev alla protokoll. Under åren före tävlingen hade vi möten med de tidigare arrangörerna. År 1974 fick jag och Hans von Schoultz översätta Jukolahälsningen till svenska. Hedemora hade vunnit en gång, och år 1976 vann åter en svensk förening.

Vi hade också tre kvinnliga prisutdelare, Helena Blomberg (f. Lempinen), Seija Roos och Susanna Wolff. Försvarsminister Ingvar S. Melin, som var tävlingens beskyddare, ordnade någon fin dress åt dem, så att de alla skulle vara lika klädda; månne det finns någon kvar? Ingvar S. Melin löpte också själv, i Helsingfors IFK:s andra lag.

I tävlingen var det gafflingar liksom tidigare. Jag lade mig inte alls i banläggningen, utan Sune Forsström och Per Dahlström skötte den helt och hållet. På den tiden hade vi ingen dator i resultatservicen, utan etapptiderna räknades för hand. Det var sista gången man sprang med en kavel runt halsen. Kaveln skulle visas upp för att man skulle få gå ut i skogen. Veterinär Olsoni granskade alla inkomna kavlar. Först 1977 gav man kartan direkt i växlingen. Alla tävlingskort granskades för hand. Ett lag hade stämplat alla kontroller med en stämpel men åkte nog fast. I övrigt var det inte så många diskade. Det skulle vara omstart på morgonen. Markägare Virkkala tyckte om att titta på när det startades, och det var brigadkommendören skulle skjuta startskottet. Han stod och väntade, men det visade sig att alla lag hade hunnit ut, så det blev ingen omstart.

Målgången som tog emot Venlalöparna var inte beredd på att de skulle komma alla i en klunga. Tiderna blev nog lite hopplockade och approximativa, men rätt ordningsföljd blev det, eftersom kartorna samlades in i ordning. Någon vecka före hade vi haft provlöpning, men vi hade inte tänkt på att de alla kunde komma samtidigt i mål.

Forstmästare C. J. Grönwall i värdkommittén var också från Fiskarsbolaget. Han hade hyrt en helikopter för att överse starten. Han var noggrann med älgarna, men dessa drog sig försiktigt undan, och ingen fara uppstod. På en kontroll var det en tjäderhona som låg och ruvade, men hon fick vara ifred under hela tävlingen.

Bernhard Biström intervjuades av Charlotta Wolff 1.4.2026