Ekenäs-Jukola 1976: Banläggaren och kartritaren Sune Forsström berättar

(Suomeksi)

Sune Forsström, då 25 år gammal, ritade tävlingskartan och var den ena av de två banläggarna på Ekenäs Jukola 1976 och erinrar sig hur det då begav sig. Sune är också kartritare och huvudbanläggare för Raseborgs vårtävling 2026.

Hur kartan uppstod

Området som karterades för Ekenäs Jukola var närmare 26 kvadratkilometer stort, inklusive sjöar och mossar. Terrängen låg till hälften norrut, till hälften söderut från TC. Området var stort, men skalorna var också annorlunda på den tiden. Ekenäs Jukola 1976 ägde rum i ett viktigt brytningsskede för orienteringskartorna, då man övergick först till skalan 1:20 000 och sedan till 1:15 000. Det var ett skede då kartorna började bli specialkartor, och också gafflingen kom med i bilden ungefär just de åren.

OK Järven hade arrengerat FM-stafetten 1972 vid Braxenträsket, men den kartan påminde ännu om en vanlig grundkarta. Fyra år senare i Jukola var läget redan annorlunda. Det var kanske ”fel ordningsföljd” att börja direkt med ett område på över 20 kvadratkilometer. Jag vågade inte renrita själv, utan det var Jorma Ake i Pargas som renritade kartan utgående från mitt terrängarbete. Först gjordes terrängkonceptet, därefter ritades kartan i skalan 1:10 000 för hand på plast på geodetkontoret, där Bernhard Biström (som var tävlingsledare) hade ett ritbord. Därefter renritade Jorma.

Yrjö Teeriaho tipsade mig ett par gånger. Han hade gjort VM-kartan i Fiskars 1966. Kartan för Jukola 1976 var redan helt annorlunda är tio år tidigare, redan karttecknen var annorlunda. På 1970-talet började  principerna för kartering annars vara ungefär de samma som idag, men renritningen var annorlunda. Den skedde på tre, fyra, fem plaster, en för varje färg, med pennor och med klisterark ur vilka man skar ut figurer. Det var lite primitivt. Ljusbordet var viktigt. Jag fick kanske ett ljusbord från Forstis (Ekenäs Forstinstitut), där jag ritade skogskartor som övning. Hasse von Schoultz (organisationskommitténs generalsekreterare och chef för tävlingskansliet) var rektor där och ordnade i praktiken ett arbetsrum för Jukola. Jag var senare anställd 35 år på Forstis.

Gällande det praktiska terrängarbetet kan det nämnas att groparna efter kriget syntes bättre då än idag. Jag hade min far med mig som hjälpreda; han var hemma från Skogby och pensionär. Han sökte gropar och stenar som låg i tätare partier, så att man fick en bra uppfattning om vilka som skulle vara på kartan.

Banläggningen

Banorna gjorde vi tillsammans med Per Dahlström från Skogby. Planeringen gick bra. Någon gång åkte vi båt till en kobbe med kartorna för att jobba på banorna tillsammans. Per blev finsk mästare i H35 år 1973. Han jobbade på Skogby sågs tork och kunde ”smita ut” i skogen. Jag minns inte helt exakt hur vi skulle dela på arbetet; först var väl tanken att ta skilda etapper, men till slut jobbade vi båda med båda tävlingarna, Jukola och Venla. Per Dahlström jobbade sist och slutligen mera med kontrollpersonal och jag med banorna. Det skulle ju vara två personer på varje kontroll.

Seija Roos sprang idealtiden för Venlaloppet. Jag och mina bröder provlöpte tiderna för Jukola. Vi var på den tiden i sådan form att man kunde göra banorna på basis av vad man själv klarade (Sune Forsström var fjärde snabbast som ankare i Jukola 1975 då OK Järven var 12:e i tävlingen, red. anm.).

Gafflingarna var på den tiden inte så invecklade. Det var två bredvid varandra som mest, och det var färre lag, så det räckte bra till. För mellantids- och vätskekontrollerna fick vi materiel från Nylands brigad i Dragsvik, alltså radio, fälttelefoner och så vidare. En orsak till att man vågade ta Jukola till Ekenäs var att brigaden finns där. Jukola användes som övning av brigaden.

I Ekenäs 1976 var det första gången som YLE hade radiosändning hela natten från Jukola. Det påverkade kanske banläggningen, och Antero Viherkenttä blev f.ö. god vän med mig. Kartan var stor, åt båda hållen från TC, så det fanns möjlighet till publikkontroll, men det blev ingen sådan, för TC skulle i så fall ha blivit splittrat. På långa natten, alltså tredje sträckan, och på den sista, kom man längs vägen vid Försvarsmaktens radarstation (som låg strax utanför TC). Där var det folk på natten och tittade, men ingen speaker.

Då och nu

Kartan var flera år i bruk, särskilt på diverse mindre träningar. Det var roligt att springa på bergen, särskilt mot Skogby, men det hölls sedan inga större nationella tävlingar där. Förändringen i skala påverkade saken, och det fungerade inte på den tiden att byta skala då kartorna redan var tryckta med offset. Kartan kunde annars ha hängt ännu längre med.

I år skulle jag kanske inte ha varit banläggare och området skulle kanske inte ha använts nu om det inte varit för jubileet. Vi kommer inte lika långt upp nu som då, men banorna rör sig i varje fall omkring den gamla Jukola-TC:n och i flera andra delar av den historiska Jukolaterrängen. Jag hittade nu med lätthet en handfull samma kontrollpunkter som då. Man sätter lätt kontrollerna på samma ställen som för 50 år sedan eller åtminstone nära dem.

Terrängen är både lika och annorlunda idag: exempelvis högspänningsledningen fanns inte på 1970-talet. De gamla byvägarna fanns till en stor del på den tiden, då området byggts ut. Det var en fördel, en lättnad, då man lätt slapp till. Det var heller inga bommar på de mindre skogsvägarna på den tiden, nuförtiden är det annorlunda. Också landsvägen var ganska ny under Jukolatiderna. Broarna kom 1971, därefter fick man en genväg från Leksvall till Skogby. Tidigare måste man köra via Källviken.

Skogen har också vuxit och åkrarna har delvis blivit inplanterade. Torpåkrarna beskogades redan på 1950- och 1960-talet. Dålig framkomlighet var svår att visa på kartan på 1970-talet innan man började använda grön färg på orienteringskartorna. För hyggen och nyplanterad skog användes ännu inte gult utan ett L. Bara åkrarna var gula.

Det var färre kontroller i Jukola då än idag. Både banläggningsstilen på 1970-talet och tävlingsterrängen gav bra möjligheter till långa sträckningar. Också nu i vårtävlingen 2026 blir det långdistans, och det ger banorna motsvarande karaktär som i Jukola 1976, vilket passar bra i den här terrängen där man kan göra mångsidiga ruttval också idag.

(Sune Forsström intervjuades av Charlotta Wolff 29.3.2026)